Sanningen

Jag läser i expressen om en mamma som verkligen är desperat efter hjälp. Jag förstår verkligen henne och hennes problem. Nu är ju inte jag alkoholist för jag dricker extremt sällan men problemet med att vara ensamstående mamma.

Det är svårt att hinna med att hämta, lämna, jobba heltid, handla, fixa käk, läsa läxor, umgås, tvätta, städa, diska m.m. varje dag. Är man helt ensam så är det faan inte lätt. Livet är ingen dans på rosor när man är ensamstående mamma. Ständiga bråk och tankar på ekonomi. Att få livet att gå ihop har inte varit lätt men jag har aldrig varit ledsen för det. Jag tar en dag i taget och hoppas på det bästa.

Det som har fått stryka på foten i mitt liv är mina vänner och min fritid. Jag har lärt mig att uppskatta de få timmar jag får för mig själv ibland. Helgerna som Hampus är hos Andreas försöker jag att bara vara mig. Kvällarna på konferenser är som en dröm. Lägga sig ganska tidigt och inte behöva tänka på att fixa allt med honom på morgonen är hur skönt som helst. Och vänner som inte stannar kan man vara utan tycker jag!

Jag har aldrig accepterat att folk tycker synd om mig för att jag är ensamstående. Jag tar hand om mig själv och fixar allt själv och det är jag stolt över. Jag fick orken att skriva detta av en tysk kollega(och vän) som har fått mig att inse att det jag gör är bra och att jag ska vara stolt för allt jag har genomgått. Det satt långt inne men nu är det sagt!